Vi slängde våra böcker och sjöng om ljusnande dar
Och inbillade oss själva, skrek – fy fan vad vi är bra
Och jag kan ännu känna hur du kom
Och la dina armar om min hals
Som om ingen annan fanns
Jag minns hur vi satt och drack skumpa för hela slanten
Och jag minns att någon varnade – väl på toppen är man farligt nära branten
Vi ville inte lyssna, vi ville inte höra dessa välvilliga
Med diagnoser, livsprognoser, hjärnpsykoser
Framtiden var vår och ingen skulle ta den ifrån oss
Vi skulle flyga högt över marken upp emot himlen
Vi skulle ta oss långt härifrån
Bli något stort med blicken högt, högt upp i det blå
Men det blev inte så
Det sitter kvar i huvudet och ljuder som en sprängande gonggong
När du sa till mig nu drar jag till LA eller möjligtvis London
Jag tänkte på den branten som någon fjant förklarade tidigt för mig
Med diagnoser, livsprognoser, hjärnpsykoser
Ingenting fanns kvar, taxin hade redan hämtat upp dig
